idag är de 9 månader sen jag fick beskedet att jag hade mist min pappa i en hjärtinfarkt.

allt började som en vanlug dag, kenneth kom hem från jobbet å jag skulle jobbe kvällen så de va sovmorgon.

såg att mamma hade ring runt 8 men när man ska te å ha sovmorgon så är de ju klart att man tänker att jag ringer sen. å jo då.. de gjorde jag med.

runt 8.15 8.30 märkte jag att de gick i dörren nere å att nön kom in, vem i all världen kommer nu?

då va de Sune som kom, å han sa att vi måste få på oss kläderna för att vi skulle åka men jag fatte ingenting men gjorde som han så å gick ner å dusche å fick på mig kläderna.

fick för mig att vi skulle åka nönstans för han fyllde år denna dagen.

när jag kommer in te tv-rummet ser jag att kenneth står å gråter å undrar va som har hänt, trodde ju att de hade hänt nånting på deras sida av släkten, men efter många om å men fick kenneth ur sig att "far din".. ja sa jag, va är de med honom? han är å jobbar sa jag.

då tog de ett tag så fick han ur sig att "far din är död, han dog inatt".

golvet under mig bara försvann.. vadå? har pappa dött? i helvete heller att han de har tänkte jag. de händer alla andra att de mister föräldrar å så men inte jag, inte nu på länge.

sen kommer jag inte ihåg nönting förrän jag kommer te mamma å får se mobror´n, anne-berit å 3 poliser som förklare va som hade hänt.

jag ville inte lyssna utan sprang in te mamma å jo då, de va ju som de hade sagt utanför.. att pappa hade fått en massiv hjärtinfarkt å att de inte gick att göre nöe.

va fan gör jag nu då? hur ska detta gå?

men på ett eller annat vis har de gått bra, å de med hjälp av mina underbara

vänner å min familj :)

utan er hade jag inte klarat detta MEN jag har de inte sämre än nön annan å de finns alltid de som har de värre.

men de är så gött å få ur sig va man känner ibland.

nu ska jag strax börje med meddan å sen ladda upp inför ett kvällspass på bygda :)

tjingeling tjingelong